Spöken

Finns spöken?
Jag har alltid trott på spöken och har ända sedan jag var liten varit mörkrädd. Nu när jag blivit äldre så har jag mer och mer börjat tro på ett själsligt liv efter döden och är övertygad om att själen lever vidare och att folk som dött fortfarande finns runt omkring oss. Min teori visar sig bara mer och mer riktig nu efter att jag fått barn. Det är nämligen så att min son ofta ser på saker rakt ut i luften och följer blicken efter ingenting och sen börjar han le och roa sig. Han beter sig precis så som han gör när jag eller lyckas få ögonkontakt med honom och får honom att le. Man ser med andra ord att han ser någonting som vi inte ser. Alltså, enligt mig, spöken. 
Jag var ju tvungen att kolla upp det här lite närmare och efter några googlingar så insåg jag att detta var vanligt bland barn. Tydligen är det så att barn är mer öppna för den andliga världen. Dom kan alltså se saker som vi inte kan bara för att dom är mer öppna för det.
Innebär detta att vi vuxna inte ser spöken/andar/själar längre bara för att vi har blivit intalade under hela våran uppväxt att dom inte finns. Vi får veta att våran låtsaskompis inte är på riktigt. Kan denna intalning verkligen göra att vi slutar vara öppna för den andliga världen?
Jag är glad att jag inte kan se spöken nu för då skulle jag bli fullständigt livrädd och förmodligen aldrig bli mig själv igen. Men, om dom vuxna sagt till mig att det var fullständigt normalt med spöken och att alla hade låtsasvänner, så kanske spökerna hade varit en naturlig sak att se och någonting vi inte behövde vara rädda för. 
Om det nu är som jag tror, att våra nära och kära som gått bort fortsätter att leva ett själsigt liv, så hade jag önskat att jag kunde se dom. 
Jag väljer att tro på min teori och hoppas att kanske farfar eller M´s farfar sitter jämte oss och leker med FIlip. Kanske det är dom han ser när han ler så där glatt. Så länge spökerna gör min son lycklig så är jag nöjd. Men jag måste ju erkänna att det är lite småläskigt när han stirrar ut i det blå och jag märker att han blir påverkad. Tänk om jag lyckas se dom en dag bara för att jag tror på det så?
Det finns en mängd olika teorier där ute om barn kan se spöken eller inte. Många säger att barn har ett öppet sinne och inte dömmer och är därför mer tillgängliga att se. Vi vuxna är däremot rädda för det eftersom vi lärt oss att spöken är läskiga, vilket för att hjärnan då stänger ute det vi egentligen borde ha sett.
Detta är väldigt intressant tycker jag och jag kommer aldrig säga till FIlip att hans låtsaskompis inte är på riktigt. Förhoppningsvis blir han inte intalad att det han ser är farligt eller fel. Så länge det gör han lycklig att se spöken så är det helt okej med mig!
 
Vad tycker ni? Har ni själva barn som ser spöken? Hur hanterar ni situationen?

3 reaktioner på “Spöken”

  • Thexas gör det. Både i en gammal lägenhet vi hade når han var mindre och nu i huset. Förra ägaren till huset dog här i huset och Thexas pratar ofta ”om en gubbe som har flyttat nu, men hälsar på Thexas ibland”. Myyyystiskt! 🙂

  • Reima: skriver:

    Jag tror mer att barn är mer öppna för det paranormala fram till en viss ålder, då blir man mer stängd för det. Fast vissa blir öppna för det än andra.

  • Reima: skriver:

    Jag tror på det paranormala. Alltså min egna teori är att när alla är små, så är vi alla mottagliga för det paranormala och att vissa förblir det hela livet medan andra blir mindre mottaglig för det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *