Ett perfekt samhälle genom abort?

VECKANS ÅSIKT – ETT PERFEKT SAMHÄLLE GENOM ABORT?veckans_åsiktFler och fler kvinnor väljer abort som en utväg när dom får reda på att sin bebis i magen inte stämmer in i de perfekta livet som man hade föreställt sig från början. Därmed väljs fler och fler barn med en extra kromosom att tas bort..

I Danmark så tror man att sista människan med Down syndrom kommer att födas år 2030 och bara 1,5% i Sverige väljer nu att behålla ett barn som dom vet har Down syndrom..

Detta är skrämmande och oerhört ledsam information tycker jag. Då jag och min man väntade vårt första barn så kom självklart diskussionen upp om vad vi skulle gjort om det var något ”fel” på fostret. Vi resonerade klart och tydligt att så länge barnet kan leva med en sjukdom och fortfarande må bra och vara lycklig så finns det ingen anledning till att välja abort. Så om fostret hade visat sig ha en extra kromosom och därmed ha Down syndrom så hade barnet kunnat leva ett lyckligt liv och det är ju det som är det viktigaste av allt! Däremot så tycker jag att det är bra att man kan upptäcka andra sjukdomar och fel på fostret i tid med hjälp av ultraljud, så som hjärnskador och skev ryggrad, vilket kan innebära att barnet föds fullkomligt funktionshindrat. Jag tror inte att varken barnet eller föräldrarna skulle haft ett särskilt lyckligt liv om barnet i fråga inte kunde använda sin kropp och bara sitta och drägla i en rullstol under hela sitt liv..

Men oavsett vad så tycker jag att detta är ett ämne värt att ta upp..

rocka_sockorna

För inte alls länge sen så skulle vi ”Rocka sockorna” för att göra världen mer färgglad och uppmuntra olikheten. Men hur kommer det sig då att det blir mer och mer vanligt att välja bort det som inte anses vara det vanliga? Det handlar inte längre om kvinnans egna kropp och vilket personligt val man väljer att göra, utan tydligen också vilket samhälle vi önskar att ha.. Vad händer egentligen om bara dom barn som passar in i den perfekta normen får chansen att leva?

Vi pratar jämt och ständigt och jämställdhet och att det ska vara lika för alla, men hur kan man då bestämma sig för att välja bort liv ?

Varför är det så många föräldrar som väljer att ta bort ett barn med Down syndrom? Är det brist på information eller är samhället helt enkelt inte tillräckligt accepterande för det som är lite annorlunda? Samtidigt får vi inte ge kvinnor som väljer abort som en lösning några skuldkänslor, utan istället möjligen kritisera vårt samhälle som ger abort som en enkel lösning på ett svårt dilemma. Vad är det egentligen som skrämmer dessa föräldrar från att föda sitt älskade barn till denna värld? Det är en fråga som jag har väldigt svårt att förstå och som jag gärna hade velat få ett svar på..

 

 

Jag har ”Veckans Åsikt” på bloggen varje tisdag och lägger upp ett nytt inlägg varje gång där jag skriver om ett ämne som jag anser är viktigt att ta upp och där jag har en klar och tydlig åsikt att uttrycka. Ni läsare är välkomna att dela och kommentera. Har ni önskemål om ett ämne som ni vill att jag ska ta upp så kan ni maila mig på [email protected]

9 reaktioner på “Ett perfekt samhälle genom abort?”

  • Miki skriver:

    Hej!
    Jag håller med dig. Jag förstår inte heller varför.
    Men jag vet att det var tabu att vara annorlunda för flera 100 år sedan och att vissa fortfarande ser det som tabu.
    Jag som jobbar med barn med olika diagnoser ser bara skönheten i dom. Det har jag alltid gjort^_^= dom är ibland mer kärleksfulla än ”vanliga” människor. Jag kan förstå att man gör en abort av rädsla för att man inte kan älska barnet. Men tror mig det är lätt att älska ett barn med en diagnos. Vist vissa behöver lite mer än andra men det är inget om man älskar personen. Jag älskar att jobba med dessa extremt söta individer för att jag får så mycket mer tillbaka^_^=
    Jag vet att jag kommer att älska mina barn oavsett^_^= kram och styrka till er som väljer att sätta era barn till världen oavsett vad ett prov säger^_^=

  • Amanda skriver:

    Min lillasyster föddes med en cpskada och fel på benkotorna så hon sitter i rullstol men kan gå med hjälp (hon är nu 13 år). Anledningen till det här var att hennes mamma (min pappas tjej) svimmade i en trappa hon gick i, förlorade syre och på det sättet också förlorade syre till min syster som var tvungen att plockas ut i v. 32. Allt hade sätt jättebra ut på alla ultraljud så det var bara den här sista smällen som fick henne att bli som hon är idag. Tack o lov ändå så är hon otroligt smart, uttrycker sig på sitt egna sätt och är en riktig besserwisser men man tänker alltid: OM hon inte hade ramlat, hur hade min syster varit då? Men så kan man ju inte tänka så jag är otroligt glad och stolt över min lillasyster som är precis som hon är 🙂

    OSLOFRU SVAR:
    Vilken olycklig olycka.. Men så oerhört fint du skriver om din lillasyster. Det verkar ju som att din syster är lycklig och lever ett fint liv, och det är ju det som är huvudsaken 🙂 Kram på dig <3

  • Malin skriver:

    Ett ämne som berör mig mycket eftersom mitt första barn har en svår sjukdom. Vilket har varit väldigt tufft många gånger men vilken kärlek.
    Har fått många frågor om abort. Jag tänkte inte ens tanken när jag var gravid och fick min son. Vi skulle kämpa och det gör vi. Inte alltid så enkelt. Jag vet en annan sida om vad barn med sjukdomar kan och det har gjort mig starkare som människa. Andra graviditeten hade jag också bestämt mig att behålla barnet även om det skulle kunna vara samma sjukdom eller något annat men det gick bra. Jag älskar mina två barn precis lika mycket. Idag är jag tacksam av vad jag vet om livet och vad som är värt livet.

    Våga prata om det och samtidigt upplysa om livet. Vi vet inget om livet och som jag tänker många gånger. Det finns en rädsla att få ett barn med en sjukdomen samtidigt vet man inte vad som händer när man lever.En del blir sjuka eller råkar ut för en olycka långt senare. Man ska inte vara rädd för livet och barn är en gåva. alla barn är lika och behöver samma kärlek.

  • Johanna skriver:

    En svår och aktuell fråga, jag vet inte alls hur jag själv skulle resonera, har i dagsläget inga barn och inga planer på att skaffa heller.

    Det är svårt det där, ska man ”välja” och hur väljer man då, vad räknas som ”lindrigt” vad räknas som ”grovt”, hur blir livskvalitén och har vi rätt att bestämma? Tunga frågor som klart är värda att uppmärksammas.

    OSLOFRU SVAR:
    Väldigt svårt. Men om man vet 100% säkert att det ”bara” är Down syndrom så borde väl valet vara enkelt?

  • Det kan ju faktiskt bli ett helvetiskt liv om barnet behöver hjälp 24/7 så i vissa fall tycker jag det är ok att välja bort:) hoppas annars du haft en bra start på en ny vecka.

    Om du gillar New England kan du kika in min nya post:)

    ha en kanondag

    LOVE Maria Inredning – it’s Swedish for decor

  • Aaa skriver:

    Jag skrev om ämnet alldeles nyligen på min blogg. Det är svårt att värdera ett handikapp på förhand. Det är också svårt att värdera livskvalite överhuvudtaget. Viktigt med diskussion och tack för att du tar upp ämnet på ett balanserat sätt.

  • Nathalia skriver:

    Jag kände för många många år sen,en tjej och hon gjorde sex aborter på ett år. Detta gjord mig så arg och ledssen då jag själv käpat i många många år att få barn,gått igenom två missfall äggdonation och if. Hon tog bort sina barn för det passade inte in i hennes liv. Men om man blivit våltagen barnen är så sjuk att det bara liger i en säng hela sitt liv ja då är det ok i mitt tycke. Annars tycker jag att om man har sex av fri vilja då får man ta sitt ansvar och inte ta till abort för att ett barn inte passar in just nu i sitt liv.

  • Titti skriver:

    Det är en svår och viktig fråga du tar upp. Mitt spontan svar idag, så som samhället ser ut idag skulle jag välja abort om jag visste att jag väntade ett barn med kromosom fel. Detta på grund av hur min lillebror har blivit behandlad, som har ett kromosomfel (lindrig form av trisomi mosaik 9p). För inte så länge sen flyttade min bror hemifrån till eget boende med personal. Det som kunde ha blivit något positivt blev en katastrof. Det var ett helt nybyggt boende och organisationen var ett kaos med flera personalbyten och ingen organisation överhuvudtaget. Inte nog med det, så blev min lillebror trakasserad av en annan boende som hade sönder hans grejer, som snodde mat från honom och kom med hot. Allt detta ledde till att min lillebror som alltid varit lite rund och go rasade i vikt. Ingen i personalen reagerar, det är istället min familj som har fått fixa allt psykolog och ändrade rutiner. Personalen ville bara ge honom medicin för att han skulle bli lugn och hantetbar, inte hjälpa honom att må bättre. Det här har fått mig att fundera hur lite min lillebror kan kontrollera sin situation på boendet och hur beroende han är av att det är rätt personer som jobbar med honom. Vad hade hänt om vi, hans familj inte hade funnits där och kämpat för hams rättigheter? Mamma och pappa kommer inte finnas där för alltid och tänk om jag råkar ut för något, då är han beroende av samhället. Jag kan därför förstå de som väljer att göra abort. Det är inte alla som orkar/ är tillräckligt starka för denna eviga kamp med samhället om hans rättigheter.

  • Stephanie skriver:

    Jag förstår hur du resonerar. Jag håller dock med Titti.

    Jag väntar mitt första barn och har valt att göra ett kub test just för att få veta om mitt barn är friskt eller inte. Varken jag eller min sambo hade valt att behålla ett barn med down syndrom. Nej, jag är inte insatt i sjukdomen och vet inte till hundra procent vad det innebär att leva med down syndrom.

    Jag kan bara göra mina bedömningar av andras historier (som exempelvis Tittis) samt av människor jag mött som har down syndrom eller föräldrar med ett drabbat barn.

    Jag ser att det inte är ett fullvärdigt liv. Även fast man inte sitter fastlåst i en rullstol med dreggel längs hakan så tror jag att de flesta förstår att barnet blir utsatt på ett eller flera sätt. Och vem är jag som ska säga till mitt barn att hen bara ska leva i 50 år för att mamma valde att föda dig?

    Du frågar vad det är som skrämmer föräldrar från att föda sitt barn till denna värld? Mitt svar är att jag inte hade kunnat se mitt barn bli mobbad av omvärlden och ständigt vara i behov av hjälp. Det om inte annat hade gett mig skuldkänslor.

    Så jag har full förståelse för mammor och pappor som väljer abort vid en sådan situation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *