Värsta timmarna i mitt liv…

Morgonen ser tyvärr inte ut som på bilden utan dom sista timmarna har varit dom värsta i mitt liv…

familj

Jag skulle verkligen göra allt för att ha min man hemma hos mig och mina pojkar just nu….<3

Eftersom min man inte önskar att vara så offentlig här på bloggen så kan jag inte vara lika öppen med vad som hänt som jag brukar vara med mitt eget liv. Men jag kan kort och gott berätta att han fick ont i handen härom dagen och var hos läkaren där han fick smärtstillande utskrivet. Igår när han var på väg hem så blev han plötsligt väldigt, väldigt dålig och när han kom hem la han sig på soffan och mådde fruktansvärt. Jag klädde på pojkarna och så hoppade vi alla in i bilen för att åka till akutmottagningen där vi bor. När vi kom dit så fick M besked om att åka direkt till Akuten på Ahus. Där lämnade jag honom igårkväll….

Natten har varit fruktansvärd. Eller, ända sen jag lämnade M på akuten så har tankarna bara snurrat i mitt huvud. Det var knappt att jag klarade av att köra hem, utan fick stanna till flera gånger för att lugna ner mig. Tårarna sprutade non-stop, barnen sov som tur var i bilen medan jag körde på den mörka vägen på väg hem. Väl hemma så bar jag upp Filip i hans säng och han somnade med en gång.. Sen gick jag ner och satte mig med Oskar i soffan och försökte lugna mig… Jag försökte greppa vad som precis hänt.

Vid midnatt somnade jag med Oskar tätt intill mig och sov till 2.. då vaknade han och ville amma. Sen vaknade Filip vid 4 och då fick jag gå in till honom och sitta där tills han somnade om.. Då vaknade Oskar vid 5 och gallskrek rakt ut. Klockan 6 gick jag upp med båda pojkarna. Som tur är så är Filip väldigt snäll idag och han förstår nog att mamma är trött och ledsen eftersom pappa är borta..

Vi vet inte exakt vad det är med M, men han ligger på övervakning och väntar på vidare besked.

Det är när sånna här oförutsägbara händelser sker som jag bara hatar att bo så långt bort ifrån min familj. Jag vill inget hellre än att åka till sjukhuset och sitta vid min mans sida, men jag kan inte eftersom jag har två små barn att ta hand om. Som tur är så har jag världens bästa föräldrar som ska sätta sig i bilen och köra hit så snart dom kan. Så om några timmar får jag hjälp från dom och kan förhoppningsvis åka till M.

Jag är så orolig och rädd. Allt jag känner och tänker blir så förstorat just nu.. Allt blir så verkligt på något sätt och jag vet att jag älskar min man så innerligt, men just nu inser jag hur oerhört viktig han är för mig. Jag är ingenting utan min man. Han är den finaste människan på jorden, så omtänksam, kärleksfull och fantastisk. Snälla, snälla, snälla, jag ber, låt min man bli bra igen. Jag behöver honom.. mina pojkar behöver honom..

Det känns så oerhört mycket värre när någon man älskar inte har det bra. Att vara ovetande om felet och bara vänta är det värsta som finns och dessa senaste timmarna är utan tvekan som värsta i mitt liv…

Som ni kanske förstår så har min familj det rätt så tufft just nu.. Jag berättar mer för er när jag vet mer..

 

För övrigt:

Tävlingen om postercollaget  från Desenio är fortfarande i gång och avslutas kl 18.00 ikväll. Vinnaren publicerar jag när jag får möjlighet efter det. Klicka här för att komma till tävlingen.

6 reaktioner på “Värsta timmarna i mitt liv…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *