Bröstlyfts-operation med misslyckad narkos

Detta kan vara en av dom värsta händelserna jag har upplevt i hela mitt liv….

Nu ska jag berätta för er om operationen som jag gjorde förra veckan. Efter att ha fött och ammat två barn så såg inte mina fasta siliconbröst ut som dom en gång gjorde, utan hade fallit ner och lagt sig betydligt mycket lägre än vad dom var från början. När jag blev gravid med mitt första barn så växte mina bröst från en B-kupa till en E-kupa och direkt efter att jag ammat så minskade storleken, men huden hängde inte riktigt med. På grund av den uttänjda huden så la sig siliconet som tunga stenar i tomma påsar, vilket inte alls såg särskilt bra ut. Förutom att det inte såg fint ut, så var det heller inte bekvämt eller praktiskt. Brösten kändes inte som någonting jag ville visa upp, utan snarare dölja. Så när jag var färdig med att amma mitt andra barn så kände jag att det fick vara nog och kontaktade kliniken där jag gjorde min bröstförstoring hos i 2008.

Det var inga problem att fixa till detta, men kirurgen ville att vi skulle dela upp ingreppen i två omgångar, först skulle vi göra en fröstförminskning (ta ut siliconinläggen), samt lyfta och strama åt brösten så att dom hamnade på rätt plats igen och sen, efter 3-6 månader kunde vi genomföra den andra och sista operationen då vi lägger in nytt silicon.

Det var dags för första operationen och av någon konstig anledning så var jag extremt nervös flera dagar innan.. Jag har skrivit om det i ett inlägg här om ni vill läsa om det.

Min man körde mig till kliniken på operationsdagen och när kirurgen kom så åkte han därifrån. Kirurgen målade på mig och förberedde det han behövde inför operation och sen ledde han mig till operationssalen. Där mötte en supersöt operationssköterska mig. Jag berättade med en gång att jag var nervös och kände hur hela min kropp började skaka av oro.

”Det är ingen fara Susanna, vi ska ta gott vara på dig. Du kan vara lugn! Lägg dig här så ska jag sätta på lite musik”

Så skönt. Nervositeten släppte för tillfället och jag kunde lägga mig på britsen mitt i rummet och slappnade av. Musiken var rätt så hög, men det gjorde ingenting. Jag låg där och funderade på hur allting skulle gå och blundade för en kort stund.

Plötsligt hör jag att någon kommer in. Det var en kille som såg lite arg ut. Han gick fram och hälsade på mig och sa:

”Jag heter XXX och jag ska vara din operationssköterska, jag var lite sen för jag var tvungen att slänga i mig ett knäckebröd för att orka med det här!”

Sen gick han med bestämda steg bort mot den andra, söta operationssköterskan som frågade om han kanske kunde sänka ljudet på radion lite grann och informerade om att jag var nervös men gärna ville ha lite musik på. Sen sa hon lycka till och hejdå till mig innan hon lämnade rummet.

Så fort hon gick ut så stängde den manliga operationssköterskan av radion och satte sig och drack kaffe.

Strax därefter började mardrömmen. In kom en lång man som säger:

”Jaha, är det du som är Ida?!”

Jag kände hur nervositeten och rädslan kom tillbaka som en käftsmäll där jag låg och svarade fort:

”Nej!! Jag är inte Ida!? Jag heter Susanna!”

Plötsligt började tankarna översvämmas i min skalle. Tänk om dom opererar mig fel? Tänk om han söver ner mig och att jag vaknar under operationen för att jag fått för lite medicin, eller för mycket och aldrig vaknar upp igen! Hjälp, jag måste säga någonting och utbrister:

”Jag är jättenervös och rädd!”

Inte ett ord hör jag, utan plötsligt drar mannen tag i min arm, drar åt ett band hårt runt armen och sticker in en nål utan förvarning. Det gjorde ont, ovanligt ont och jag börjar gråta…

”Aj! Det gör ont!!”

Tårarna rinner och jag börjar få panik. Jag ser mig om i rummet efter operationssköterskan i hopp om hjälp och tröst. Ingen respons… Han sitter i hörnet och dricker kaffe och visar bestämt att han inte tänker bry sig om att jag ligger där och gråter hysteriskt och utbrister min rädsla, oro och smärta.

Ut åker nålen i armen och in igen.. Han gräver och det gör fruktansvärt ont. Ut igen och in i en ådra längre ner på armen.. Han gräver.. Det börjar svartna för ögonen och jag skriker:

”Snälla sluta! Det gör ont, jag klarar inte mer!”

Då svarar han:

”Nä det här är ju fan omöjligt. Har du haft problem med att bli stucken tidigare?! Har man haft problem med att sticka på dig!!?”

Är det mitt fel? Han drar tag i armen och vänder på min hand och slår på den. In åker nålen för fjärde gången i min högra arm. Det gör ondare än någonsin och jag gråter och ber honom sluta.

Han tar ut nålen och säger att det här var hopplöst. Jag trodde att det var över och att han skulle ge upp, men då känner jag att han drar tag i min vänstra arm och drar åt ett band. In åker nålen och det gör fruktansvärt ont. Han gräver och gräver och gräver. Det var fruktansvärt och jag kan inte ens förklara hur jag kände mig när jag låg där. Det smärtade i båda armar och operationssköterskan ser fortfarande på mig utan att bry sig om mig. Narkosläkaren drar och sliter i mig och struntar fullständigt i hur jag mår, att jag har ont eller att jag gråter hysteriskt och ber honom sluta. Jag kände mig naken, förnedrad och osynlig. Det var fruktansvärt. Jag ville bara försvinna och skriker till slut:

”Jag vill inte mer!! Snälla sluta! Jag vill gå här ifrån! Jag vill inte opereras jag vill inte!!”

Då tar han ut nålen och säger till mig att han försöker en sista gång och sätter in nålen längre ner i armen. Detta är det 7e sticket och jag känner bara att jag måste försöka slappna av så att detta går över. Plötsligt blir jag alldeles yr, mår illa och ser den här narkosläkaren går ifrån britsen.. Jag blir livrädd och utbrister:

”Herregud, vad händer!? Jag mår jättedåligt!”

Då svarar narkosläkaren:

”Ja men det är ju inte så konstigt du har ju fått massa medicin!”

Sen är det svart….

Jag känner hur jag vaknar och ropar på hjälp:

”Hämta min man, jag vill att min man kommer hit! Jag vet att han är här, snälla hämta honom”

Sköterskan som var på uppvaknandet var underbar, snäll, trygg och alldeles underbar. Hon hämtade M som såg att det var något som inte var bra. Han frågade mig vad som hade hänt, men jag sa till honom att jag inte ville berätta fören vi var på väg i bilen. Jag visste nämligen att han skulle bli galen om han fick reda på hur jag hade blivit behandlad och det var inte det jag behövde där och då, jag ville bara därifrån..

Återhämtandet gick fort och jag mådde bra relativt snabbt efter operationen. Sköterskan var väldigt snäll mot mig och gav mig den informationen jag behövde för att kunna lämna kliniken och fortsätta återhämtningen hemma.

Så fort vi satte oss i bilen så berättade jag för min man vad som hade hänt och grät floder när jag var tvungen att återuppleva händelsen i ord. Det är fruktansvärt det som hände före operationen och M kontaktade klinikledaren omgående för att berätta vad som hänt.

Anledningen till varför jag inte har berättat detta fören nu är för att jag har varit kluven över hela situationen. Jag ville dessutom ge dom en chans att rätta upp i det dom gjort. Men jag inser nu att det inte går att rätta på ett sånt här fel, det finns ingen ekonomisk ersättning som kan få mig att må bra över detta igen och det enda jag hade tyckt varit bra hade varit om den här narkosläkaren och operationssköterskan aldrig någonsin fick jobba med det här igen. Jag önskar inte att någon människa i världen ska få uppleva denna mardrömmen som jag fick vara med om och helst av allt skulle jag vilja veta vad personerna heter så jag kunde sprida deras namn och varna folk för att aldrig någonsin gå till dom om dom skulle läggas under narkos. Det som har skett är att personerna i fråga har fått varsin skriftlig varning och förhoppningsvis kommer detta aldrig att ske igen. Jag hoppas och ber att ingen människa ska behöva få vara med om det här.

Jag personligen har fått men för livet och den andra operationen som var planerad kommer förmodligen aldrig någonsin att bli av. Jag är rädd och jag har drömt mardrömmar om det här varje natt sen det skedde, jag tänker på det flera gånger om dagen och vet ärligt talat inte hur jag ska komma över det här.

Det ska inte ta 7 försök för en narkosläkare att sätta en sticka i armen. Man ska aldrig sövas ner när man är upprörd. Man ska alltid få bli informerad över när någon sprutar i medicin i ens kropp. Man ska få känna trygghet och tröst när man är på ett sjukhus och speciellt när man ska opereras. Detta är oacceptabelt och fullkomligt fruktansvärt.. En mardröm..

Jag vet att ni är många som undrar var jag har opererat mig och om jag kan rekommendera kliniken. Jag har tänkt noga efter och har bestämt mig för att inte gå ut med vilken klinik jag varit på. Detta gör jag för respekt mot kirurgen och klinikledaren, samt dom sköterskorna som faktiskt gör ett fantastiskt jobb på kliniken. Dom ska inte behöva bli drabbade av dåliga referenser på grund av deras hemska kollegor. Utöver narkosen så är jag väldigt nöjd. Jag är nöjd över resultatet och det är jag tacksam och lättad över.

Förutom mina men för livet efter denna traumatiska upplevelse så är jag, som sagt, nöjd med själva operationen i sig och resultatet efter bröstlyftet. Jag hade ont i ungefär 5 dygn, men fick smärtstillande med mig hem som jag kunde ta kontinuerligt för att slippa känna smärta. Jag fick bra information över hur jag skulle göra hemma och nu, en vecka senare, så känner jag mig mer eller mindre återställd. Visst kommer jag att få ärr, men förhoppningsvis blir dom fina och inte allt för synliga. Jag kommer att ha tejp på i 3 månader och då kommer jag att ta ordentliga efterbilder så att ni får se ett ordentligt resultat.

Efter tre månader skulle jag kunna få genomgå min andra operation, men så som det ser ut i dagsläget så är inte det aktuellt. På grund av att jag är rädd, men också för att jag är nöjd med resultatet som det är. Små bröst är fint och känns helt okej för mig.

Åter igen är jag ledsen över att jag inte kan berätta för er vilken klinik jag varit hos och att jag inte kan rekommendera eller tipsa er läsare vart ni kan vända er här i Oslo. Men.. OM ni ska operera er och läggas under narkos så rekommenderar jag att ni ber om att få träffa personalen innan så att ni känner er bekväma med personerna som ska söva ner er. Det är viktigt att man känner sig trygg under en operation. Jag hade så gärna velat rekommendera kirurgen som opererat mig för han är verkligen fantastiskt duktig med över 30 års erfarenhet.. Men tyvärr så är det som det är.

Jag ville berätta min historia utan att hänga ut någon.. Hoppas ni förstår. Nu är det i alla fall över och jag ska göra mitt bästa för att lämna det här bakom mig och se framåt.

Nu ska jag lägga mina pojkar och sen ska jag ställa mig i en varm dusch. Äntligen är denna dagen över.

30 reaktioner på “Bröstlyfts-operation med misslyckad narkos”

  • Nathalia skriver:

    Åh men så otroligt hemsk detta. jag förstår att du blev rädd och uppräd av detta gumman.
    Hoppas du slipper dina hemska drömmar snart och kan leva som valigt.
    Massa krammar till dig från mig..

  • alltså seriöst de här borde ju anmälas! Inte okej någonstans!

  • Em* skriver:

    Vilken mardröm!
    Hoppas verkligen att du får någon form av kompensation, en skriftlig varning är ingenting som hjälper dig (eller någon annan) efter ett sånt där trauma…
    Kram på dig!

    • oslofru skriver:

      Tyvärr känns det inte som att någonting hjälper.. Det går ju inte att få det ogjort, vi får bara hoppas att det aldrig någonsin händer för någon annan.. <3

  • Åh fy vilken mardröm 🙁
    Så hemskt att du behövde gå igenom detta och att personerna slipper undan med en skriftlig varning…
    Hoppas du blivit erbjuden en samtalskontakt eller liknande för att kunna prata igenom och hantera minnena.
    Stor kram ♥️

  • E skriver:

    Fy detta är ju fruktansvärt! Hoppas du kan få hjälp att bearbeta det! Bra du var stark nog att berätta så de kunde få en varning.

  • Jennie skriver:

    Läskigt! Stackare! Tur att operationen blev bra gjord annars hade man nog mått extremt mycket sämre i och med allt!

    Kram

  • fanny s skriver:

    Jag är själv utbildad sjuksköterska och blir verkligen CHOCKAD när jag får ta del av sådana här historier! Har man ingen empatisk förmåga ska man INTE jobba inom vården! Tyvärr finns det många läkare/sjuksköterskor/annan vårdpersonal som verkar glömma hur utsatt man faktiskt är som patient. Jag har varit på patientsidan också, och man är otroligt skör som människa. Att bli bemött med värdighet och respekt, att någon tittar på en med snälla ögon och pratar med vänlig röst betyder verkligen hela världen när man själv är patient. Jag är så ledsen att du råkade ut för det här!

    • oslofru skriver:

      Jo jag har många vänner, samt familj, som arbetar inom vården och som anser att detta är oacceptabelt.. 🙁 Tack för din omtanke <3

  • Evelina Rydin skriver:

    Vilken mardröm för dig var rädd om dig stor kram till dig

  • Fy vilken mardröm, förstår att du tvekar för mer operationer. De gjorde så fel, jag är svårstucken och när jag gjorde operation och de inte lyckades med att hitta något så gjorde de det när jag sov och jag kände inget. Hoppas du slipper mer mardrömmar. Kram

  • Nellie skriver:

    Usch så hemskt!
    Kram

  • lindasfamiljeliv skriver:

    fy så hemsk en varning bara fick dem nää de skulle fått sparken och aldrig mer fått jobba med de

  • Hanna skriver:

    Men fy vilken mardröm! Det där är verkligen inte okej någonstans. Kram

  • Linn skriver:

    Fy vilken hemsk upplevelse du varit med om Om du känner att du orkar tycker jag du ska anmäla detta. I Sverige heter det (tror jag) Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, de kontaktar man om man blivit felbehandlad inom vården, de gör sedan en utredning.

    Stor kram till dig. Blev du erbjuden ex samtalskontakt så du får hjälp att bearbeta?

  • il skriver:

    Låter vedervärdigt och jag tycker definitivt att du ska anmäla dem! Skönt att du känner att du trivs med dina bröst så att du kanske då ändå inte gjort nästa operation!

  • Angelica skriver:

    Åh herre gud, efter bara halva inlägget satt jag och gapade förskräckt och kunde knappt läsa vidare pga min ilska mot vad du fått gå igenom! Gud va hemskt, jag förstår att det här inte var lätt att skriva om och att du kommer minnas denna operation med skräck genom hela ditt liv. Jag tycker så synd om dig! Önskar jag kunde göra någonting för dig! <3

    Under min graviditet låg jag inne med dropp ett flertal gånger och under den tiden fick jag lära mig att om ådrorna rullar (alltså är svåra att få in nålen i) så får en och samma läkare bara pröva 3 gånger sen måste man byta till en annan som gör det. Detta pga att det blir en fixering i personens huvud att man måste klara det och tillslut blir man irriterad så därför ska man inte pröva flera gånger. Det ger bara ett sämre resultat. Den här infon ger dig väl ingen hjälp nu direkt men jag tänkte att det kanske kan vara bra att veta.

    Trots denna mardrömsupplevelse hoppas jag att du är nöjd med resultatet av den utförda operationen och att du mår bättre nu! Massa styrkekramar

    • oslofru skriver:

      Tack snälla.. Vill nog bara lämna detta bakom mig nu känner jag. Tack för din fina kommentar, det värmer att jag har så fina läsare som bryr sig. kramar

  • Mandiz skriver:

    Men FY vad fruktansvärt!!! Styrkekramar <3

  • Alltså, det här borde du verkligen anmäla!
    Jag har själv opererats 22 gånger till följd av en förlossningsskada, jag skulle ju ”bara föda barn” men det slutade med en trasig tarm och senare en stomioperation. 22 nersövningar och inte en enda har känts otrygg, visst har jag varit rädd och nervös men personalen har alltid behandlat mig bra vid operation. Så fruktansvärt för dig att ligga där, så utlämnad i våldet på denna osympatiska människa, fy fan!
    Kram /Hanna

    • oslofru skriver:

      Jo tack för din tröst och fina kommentar. Det var inte en rolig upplevelse och jag är väldigt skärrad över vad som skett. Men tyvärr så kan jag inte göra så mycket mer åt saken.
      Så skönt för dig att du har haft bra och trygg personal runt dig under dina operationer, hoppas att du mår bra nu efter allt. Massor med kramar till dig med

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *