Tro på kärlek eller skilsmässa?

Godmorgon,

Jag lyssnar en hel del på poddar om dagen, detta är perfekt underhållning när jag tex går ut och går, städar, plockar i ordning leksaker på barnens rum, tvättar, tränar eller gör något annat pill som jag behöver lite underhållning för att ta mig igenom. En podd som jag kommit över precis är Relationspodden med Bingo och Katrin.

podd-mobil

Eftersom jag, härom dagen, skrev ett blogginlägg där jag snabbt nämnde att jag var stolt över min mormor och morfar, samt mamma och pappa, som fortfarande är gifta och att jag tyckte det ofta var själviskt att skilja sig när man har familj och vänner så fick jag väldigt mycket hat.

När dessutom Relationspodden ständigt tar upp att det, mer eller mindre, är omöjligt att hålla ett och samma förhållande vid liv i en hel livstid, så blir jag lite less och känner att jag måste ta upp min åsikt och tankar kring ämnet här i bloggen på allvar.

Det är ju som jag påstår och säger – Det blir mer och mer vanligt att skilja sig och mer och mer ovanligt att hålla ihop med en och samma partner livet ut.

Men om det är så att man inte har tro på att man kommer vara tillsammans med sin partner, varför skaffar man då barn och varför gifter man sig över huvud taget? Är det inte lite onödigt att slösa tusentals med pengar på en dag om man inte har tro på själva giftemålet och det som hela grejen står för?

Jag har växt upp med stabila förhållanden runt omkring mig under hela mitt liv och det tror jag är en stor anledning till varför jag har så stark tro på kärleken och tron på att, när man hittat den rätta, så vill man inte vara med någon annan.

Anledningen till varför jag sa att jag tycker att man är egoistisk när man är förälder som skiljer sig är framför allt för att jag inte tycker att man ska skaffa barn till världen om man inte är säker på att man kommer att ge barnen en stabil och kärleksfull uppväxt.

”Idag lever var fjärde barn med skilda föräldrar. Detta är en ökning från 15 procent på 1970-talet. I storstäderna, där andelen ”skilsmässobarn” är som högst, är var tredje barnförälder skild.”

Att statistiken på skilsmässor är större i storstäder är ju inte för att människor är mindre kära i sina partners där, utan förmodligen för att tillgångarna är större och det är lättare att träffa andra. Men om frestelsen är så stor, borde man inte undgå den för barnens skull? Det är här jag tycker att man är självisk.

Självklart kan det hända att man väljer fel partner och att man från starten såklart inte hade som avsikt att skilja sig när man valde att skaffa barn. Jag tror också att många skilda relationer kan vara sunda och fina relationer för barnen att växa upp i, till exempel så som Bingo Rimer och Katrin Zytomierska har det, där dom är vänner och sätter barnen i första hand. Dom är allt annat är egoistiska då dom tänker på sig själva sist och gör allt för att barnen ska känna sig trygga och älskade, trots att äktenskapet i sig inte höll.

Synen på giftemål, förhållanden och livsstil har såklart ändrats sen 50-talet och jag kanske är gammalmodig när jag tror på att mitt och min mans förhållande kommer att vara livet ut. Vi lever nu i 2017 och det har blivit lättare att umgås och socialisera sig. Förr var det inte lika lätt att träffa folk som det är idag med all teknologi och sociala medier. Att det sen också har blivit så accepterat att gå isär gör det också svårare för folk att hålla ihop.

Det som jag tycker är synd är hur många familjer splittras när ett par väljer att gå skilda vägar. Säg, tex, ett par som varit gifta i tio år, har två barn och har grott ihop och fått familjer att umgås och lära känna varandra. Plötsligt skiljer dom sig och hela familjen går i upplösning. Mor- och farföräldrar blir drabbade, barnen blir flyttade från det ena trygga stället till det andra, julafton som förr firades med hela stora familjen blir nu uppdelad på två, födelsedagar, högtider och speciella dagar blir osäkra och det blir svårt för barnen att veta var dom ska vara när. Det som förr var självklart blir inte längre säkert och synen på en stark kärlek mellan ens föräldrar försvinner och hoppet om en stabil uppväxt och tron på förhållandet rubbas. Barnens starkaste förebilder är ens föräldrar och om inte dom kan hålla ihop, varför ska då dom göra det med sina partners i framtiden?

Oavsett vad jag tänker, tycker och känner så vet jag att jag och min partner kommer att hålla ihop i vått och torrt, inte bara för våra barns skull, utan även för oss själva..

lycklig_kärlek

För tanken på att få växa tillsammans med min man och få bli gamla tillsammans, dela livet och se våra barn och barnbarn växa upp är, helt enkelt, det jag lever för..

29 reaktioner på “Tro på kärlek eller skilsmässa?”

  • Madde skriver:

    Förstår din tanke, men jag anser att folk skiljer sig för sällan idag. Mina föräldrar gled ifrån varandra men på den tiden skiljde man sig inte. Jag är 50 och det är få i min ålder som växte upp som skilsmässobarn. Dom höll ihop för barnens skull, men jag anser att dom skulle skilja sig för barnens skull. Jag skiljde mig då jag blev misshandlad i min relation. Försökte på alla sätt att få det att fungera för barnen efteråt, men ångrar mig idag. Jag skulle klippt vartenda band och bara satsat på mig själv och naturligtvis barnen. Då hade barnen fått en tryggare uppväxt och jag hade då kanske dom hade sett hur pappan faktiskt var. ”skyddade” barnen för mycket.

    • Madde skriver:

      Nu kan jag inte skriva ens, sista meningen skulle vara och då hade dom kanske sett hur pappan faktiskt var :- 🙂

      • oslofru skriver:

        Oj Madde, detta låter inte alls bra. Trist att höra att du blivit misshandlad och självklart är inte detta ok på några sätt eller vis. Självklart ska man inte hålla ihop om det är något sånt allvarligt som sker, för då är det ju som du säger inte rätt för barnen. Jag hoppas att du har det bra nu och att den jobbiga tiden är över. Kram på dig

  • Stine skriver:

    Enig med dig, känns lite för enkelt att gå skilda vägar idag. Ett bråk på semstern om vilken resturang skall inte leda til skildsmässa. Man tar för lätt på saker idagens samhälle!

  • FT skriver:

    ”Men om det är så att man inte har tro på att man kommer vara tillsammans med sin partner, varför skaffar man då barn och varför gifter man sig över huvud taget?” Tror du på riktigt att folk går in i en relation med inställning att ”Jag ska skilja mig”? Det händer ju liksom inte. Givetvis tror och vill jag leva hela mitt liv med min man men inte kan jag sitta och säga att det garanterat kommer bli så? Det kan inte du heller. Det viktigaste är att man är lycklig. Är man inte det i sitt förhållande så bör man skiljas. Man försöker lite mer om man har barn men går det inte så går det inte. Dessutom behöver inte skilsmässobarn må dåligt eller få en sämre uppväxt, jag är ett lyckligt skilsmässobarn som äntligen slapp se/höra mina föräldrar bråka – jag blev glad över skilsmässan och de gjorde helt rätt val. Allt är inte så svart eller vitt som det verkar vara i din värld. Du är uppvuxen i en liten stad med föräldrar som håller ihop och du har ganska konservativa, gammaldags åsikter och är inte så benägen för förändring så då är din inställning rätt självklar. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och att skuldbelägga och skälla på människor som väljer att skilja sig är elakt. Att du ens kan ha en åsikt om ANDRA människors skilsmässor utan att känna till varje unik bakgrund är ju helt tokigt!? Det är kanon att du är lycklig med din man, jag har levt med min i snart 9 år och vill verkligen inte skilja mig men för den skulle lägger jag mig ju inte i andras skilsmässor, jag sköter mitt istället.

    • oslofru skriver:

      Jag ”skuldbelägger och skäller” inte på någon! Jag har en åsikt om kärlek och skilsmässor som jag har rätt att uttrycka i min blogg. Lustigt att du säger att du sköter ditt när du ständigt påpekar och lägger dig i mitt.

      • FT skriver:

        Men vad du har svårt att se när du själv skuldbelägger och skammar! Du uttrycker dig som att de människor som skiljer sig skiter i sina barn, inte ens försöker och bara ger upp. VAD vet du om det? Vad grundar du det på? Svara gärna på det. Och skriver du inlägg där du påstår att folk skiljer sig till höger och vänster och inte tänker på barnen så får du förvänta dig mothugg.

        • Victoria skriver:

          FT
          Låt henne skriva vad hon tycker. Susanna har rätt till sin åsikt och du med. SLUTA mobba och förstå att ni tycker olika. Hur svårt kan det vara!

          Till Susanna: du och din man verkar helt underbara, fortsätt med det och du har rätt till din åsikt. Håller inte alltid med dig men så är väl livet 🙂

          • oslofru skriver:

            Tack Viktoria 🙂

          • FT skriver:

            Såja, såja. Hon är en vuxen kvinna med en offentlig blogg så tror hon kan svara för sig. Skriver man och uttrycker sig extremt klumpigt kan man ju inte bli förvånad att folk reagerar över det man häver ut sig. De är ju fler som reagerat här. Men ja, du kanske förespråkar en värld där man aldrig argumenterar? Det gör inte jag.

          • Victoria skriver:

            Ja du FT tolka det hur du vill. Du verkar bara vilja provocera med dina inlägg. Såklart är det ok att inte DU håller med, men det finns olika sätt att argumentera och uttrycka sig på ett bra sätt. Och inte vara ett litet Troll. Avslutar diskussionen nu.

  • Linda skriver:

    Jag tro mycket att förr i tiden så var det skam att skilja sig och det snackades väldigt mycket ” skit ” om de som skilde sig då, så mycket berodde nog på det att man inte skulle dra skam över familjen genom en skilsmässa, så jag tror man var mera rädd och försiktig förr med att ta det steget. Min mormor var skild och det snackades om det berättade min mamma, men min mor och far levde ändå ihop tills de båda gick bort i sjukdom, så jag tror inte att man som barn inte kan tro på kärlek bara för att föräldrarna skilt sig. Sen kan det ju vara som så att när barn kommer in i bilden i ett förhållande så utsätts man för hård prövningar ibland och kanske ser sidor av ens partner som man inte sett tidigare och väljer att gå skilda vägar för att må bättre och även så kan det bli bättre för barnen med tror jag om relationen mellan föräldrarna är riktigt dålig med mycket bråk, då är kanske inte hemma så tryggt alla gånger ändå. Jag tror nog att de flesta som skiljer sig tänkt noga igenom det hela ordentligt innan de tar steget. Sen finns det säkert de som går skilda vägar lite för fort, men alla gör nog det som känns bäst för dem.
    Nu får du inte ta det som att jag tycker att det du säger är fel, för jag förstår hur du tänker och det är underbart att du och din man är lyckliga i er relation och har det bra och det önskar man för alla barn i familjer, men det kanske inte är så lätt alla gånger.
    Så jag menar inget illa i det jag skriver, jag gillar dig och din blogg men jag har bara andra tankar än dig där.
    Kram Linda

    • oslofru skriver:

      Jag förstår precis vad du menar. Det är, som du säger, mer accepterat att skilja sig nu än vad det var förr. Man kämpade mer förr och tyvärr ger nog många upp för lätt. Men alla relationer och situationer är olika så man ska såklart inte dra alla under samma kam. No hard feelings kära du! Det är helt okej att vi tycker olika 🙂 kram på dig!

  • Mikaela skriver:

    Wow vad naivt!

    Synd om du anser att barn inte kan få en trygg och kärleksfull uppväxt oavsett familjekonstellation.

    När du har levt ett helt liv får vi se om du har samma blåögda åsikter. Vad gammal (32) o klok jag fick känna mig nu. Brukar inte uttrycka missnöje men det här var bland det dummaste jag läst. Också fint! Men mest dumt.

    • oslofru skriver:

      Jag skriver att det säkert är folk som får det att gå ihop, trots skild relation. Tex Bingo och Katrin, dom har en fantastiskt fin relation där barnen får en trygg och kärleksfull uppväxt. Men det är inte vanligt och jag tror att barn får en betydligt stabilare miljö i en kärleksfull relation där mamman och pappan älskar varandra.

      • Mikaela skriver:

        Jag tror att du har svårt att sätta dig in det för du har så små barn. Såklart skulle de inte förstå vad som hände om ni separerade. Oavsett vet jag många barn som har det bättre med separerade föräldrar än om de hade envisats med att vara tillsammans ”bara för att”.

        • oslofru skriver:

          Alla situationer är såklart olika, jag skulle dock aldrig skilja mig från min man. Tanken på det existerar inte ens, men det kan ju också vara för att min man är min själsfrände och jag tror inte att jag skulle må bra utan honom vid min sida.

        • Mikaela skriver:

          Så känner faktiskt de flesta som är gifta. Inklusive jag själv! Känner hellre för o dö än skilja mig. Men folk gör som de vill och att hålla ihop ”bara för att man har barn tsm” är inte hållbart! Att ens barn ska få växa upp med föräldrar som har ett kärlekslöst förhållande till varandra- fruktansvärt! Så ska inte livet se ut o det vill man verkligen inte förmedla till sina barn heller. Typ ”det här har ni o vänta er, en kompisrelation”. Fy! Kärnfamilj bara för att? Hoppas ingen lever enligt det…

      • FT skriver:

        ”Det är inte vanligt”? Vad baserar du det på?

  • M skriver:

    Detta är ju lite att kasta sten i glashus för att vara krass. Kanske inte du, men….

  • FT skriver:

    Så om man inte växer upp i en kärnfamilj med två föräldrar av två kön så har man inte lika bra uppväxt? Återigen – vad grundar du det på? Det är 2017 nu, tiderna förändras och allt är inte som man trodde på 50-talet.

    • oslofru skriver:

      Nu börjar jag bli lite smått irriterad över hur du tolkar mig och det jag skriver. Jag har ALDRIG ens nämt någonting med vad föräldrarna skulle ja för kön! Det är fullkomligt obetydligt!
      Dig orkar jag seriöst inte lägga energi på att svara längre för du har bara bestämt dig för att störa dig på allt jag skriver oavsett vad.

  • Ida skriver:

    Det är ju bara att förstå att ingen är så perfekt som Susanna och hennes man. Finns tydligen ingen lyckligare i denna värld.
    Schysst av dig att klanka ned på andra medan du själv är såååååå PERFEKT OCH ALDRIG KOMMER SKILJA DIG. Jag vill också kunna se in i framtiden.

  • Aaa skriver:

    Hmm, hur Bingo och Katrin Z har det idag, det vet vi inte egentligen. De är kändisar och levererar sin egen sanning till tidningarna. Hur ofta läser man inte om ett kändispar som har det sååå bra ihop och efter någon månad är de skilda, t ex. Jag hoppas dock naturligtvis att det de säger stämmer.
    Jag är ju lite äldre och känner faktiskt flera par som separerat och fått det funka riktigt bra med tanke på barnen, så jag tror att du kan ha fel då du tror att det är så ovanligt. Jag tror bara att det som funkar riktigt DÅLIGT märks mycket mera än det som funkar bra!
    Sen känner jag faktiskt flera människor som trott sig leva i en mycket lycklig relation och blivit dumpade över en natt, efter lång tid tillsammans. Så jag förstår om det kan göra ont om någon skuldsätter dem som skiljer sig, alla som gör det vill ju inte ens göra det…

    • oslofru skriver:

      Det är inte meningen att skuldsätta någon, bara att dela med mig av mina tankar och känslor kring ämnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *