Trotsåldern?

Herregud alltså, snart vet jag inte vad jag ska ta mig till av allt detta gnäll som kommer från mina små (i vanliga fall) goa pojkar. Dom har kommit in i en riktigt jobbig trotsperiod, vilket fick mig att börja fundera över om det verkligen är en speciell ålder som barn är trotsiga i eller om det kommer i perioder hipp som happ utan någon förvarning. För det är nämligen så det känns för oss just nu.

Det var för några dagar sen det började hos båda pojkarna samtidigt. I början trodde man att det kanske berodde på att dom var trötta, men gnället slutade liksom inte på morgonen när dom var utsövda och pigga. Vad kunde man då skylla på? Kanske att Filip inte var helt i form och att han var gnällig för att han ville ha närhet och gos. Men ingenting fungerade, vad vi än gjorde så var han grinig och krävande. Oskar lika så.

Idag har det varit helt katastrofalt! Vi har gjort allt för att barnen ska ha det kul och till och med varit och köpt muffins som dom ska få ha med sig till förskolan imorgon, när vi kom hem skulle dom få melon och se på sitt favoritprogram på tv. Men tror ni dom var glada? Nej. Det var skrik från garaget och upp i lägenheten och så tog det väl ca 1 timma att få dom på någorlunda bra humör. Phu. Snacka om att det tar energi med trotsiga och gnälliga barn.

Någon som har någon idé eller förslag på vad man kan göra för att få dom att komma ut denna jobbiga period? Göra som dom vill? Säga till dom och vara hårda på det vi menar är rätt? Köpa öronproppar och stänga in dom på sitt rum?

Denna bilden är från när vi var i Göteborg för några veckor sen. Då var dom på strålande humör hela tiden och det var inte ett endaste litet knyst från dom, bara skratt och härligt humör. Vart har dom så solstrålarna egentligen tagit vägen?

5 reaktioner på “Trotsåldern?”

  • Lisa skriver:

    Min treåring är likadan i perioder.
    Nu har vi kommit på vad som funkar bäst för honom. Får han utbrott över något så förklarar vi tydligt vad som gäller och sen låter honom vara och inte pratar mer om just den saken. Då lugnar han sig som fortast. Försöker vi med annat för att få honom glad eller på andra tankar blir det nästan bara värre.
    Men det tar på krafterna och man behöver andas många gånger.
    Håll ut det vänder.

  • Maria skriver:

    Jag kan garantera att det har med flytten att göra. Barn kan få en enorm ångest och separationskänsla efter en flytt och det kan hänga i länge. En bostad är en enorm trygghet för ett barn och det är klart att det blir reaktioner när man plötsligt inte ska bo där mer.

    Visa förståelse och försök sätta ord på känslorna tillsammans, det självklara är ju att man accepterar sitt barns känslor och det svåra som barnet går igenom. Lycka till!

  • Jessica skriver:

    Kan det inte vara så att det är en reaktion på flytten? Dom behöver kanske bara lite tid att vänja sig vid nya lägenheten. Bara hålla tummarna att det går över snart, otroligt energikrävande med trots ibland

  • Pia skriver:

    Absolut har det med flytten att göra! Barn reagerar på det här viset eftersom dom inte har möjlighet att uttrycka sig med ord på samma sätt som vuxna.

  • Nat skriver:

    Jag kan bara hålla med föregående om att det säkert är flytten, sen lägger jag även till en annan viktig del som jag tror är den sjuka pappan. Borta länge på sjukhus, orolig mamma (med all rätt), ovetskap, ändrade rutiner.. Hade de inte reagerat hade det varit konstigare

    Ge det några veckor med extra mycket omtanke och tydliga besked om var alla är och hur alla mår så kommer det säkert ge med sig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *